Saltvattensbreven

Vi skriver till varandra och ibland kanske jag visar något av det här. Det här är ett sånt tillfälle.

 

12/08/16


Jag blev full med Tio och nu när jag i efterhand försöker minnas innan vi (saxofonisten och jag) träffades så gör jag inte det. Jag vet bara att jag blev full med Tio och sen möttes vi på torget.

Vi hade väl bara skrivit lite men vi sågs ändå och du var nervös, det sa du i alla fall.

01:42 cyklade till havet på tömda gulsvarta gator och de var bara mina där mitt i natten. Jag styrde över gatorna och jag var Konungaflickan över övergivna vägar till havet och alla vägar leder till havet.

Jag skulle egentligen gå hem men du ville ha en öl till och jag kände mig färdig med öl sa nej tack jag ska nog inte ha nån mer och du sa jaha okej nej då tar inte jag heller och jag sa amen okej ja jo men alltså det är lugnt ta en öl till nu och du sa nä alltså jag behöver inte och jag sa men jag köper en kaffe och du sa ja okej
och så köpte du en öl och jag en kaffe
i alla fall så var det kaffet i mig klockan halv ett som gav mig kolsyra i benen och det händer mig aldrig, att jag är vaken sådär klockan ett på natten helt redo för att göra något.
jag gick hem för du skulle träffa dina vänner och din vän var taskig med dåliga skämt som gjorde narr av mig och jag förstod aldrig om de var skämt, jag skakade av mig dem snabbt för du hade en vacker kropp och vi hade ändå haft det trevligt och båda hade skrattat åt spindlarna som kröp på din kropp och du hade spindelfobi men inte de små sa du så det gick bra. Men de kom tillbaka hela tiden eller så var de fem stycken individer som trivdes på dig. Hur som helst, kolsyran i kroppen och jag gick och hämtade cykeln och cyklade. Planen var att jag skulle cykla ut i mörkret men här finns inget tillräckligt mörker.

Det var kyligt men ganska skönt
jag skrev:
På bryggan nu med tårna bara några meter från det iskalla saltvattnet i det kolsvarta. Det är nästan vindstilla och redan innan jag hörde de tysta och nästan obefintliga vågorna kunde jag känna lukten av tånget. Det sägs att meteorregnet pågår nu och att stjärnorna slocknar och faller just inatt. Jag vet inte om det har nåt med mig att göra men jag tänker att de faller för mig. Visar att de faller självmant. Massjälvmord på eget bevåg.
 

Jag älskar stjärnorna för att jag inte kan skada dem
Fyra fall på tre minuter
snabbt och smärtfritt

Jag tänker att jag faller ett utdraget fall som pågar en kväll en natt en morgon och jag tänker att jag har mycket att lära av stjärnorna.

Men havet är en trög kletig massa inatt. Trött efter stressiga dagar och det känns som tapetklister
när jag sticker ned långfingret pekfingret ringfingret lillfingret tummen

hela handflatan slukas av havet och fyller upp kroppen

Havet är mörkt men jag vet att det bara beror på natten
att de speglar sig i varandra
havet och rymden
som vi speglar oss i varandra

Jag undrar fortfarande vad som skulle hända om en stjärna från Karlavagnen skulle slockna och dö. Skulle hela vår världsbild förändras? Skulle något i hela systemet av liv brista och allt skulle vara över på en millisekund (en millisekund av en evighet och hur länge varade den? fanns den ens om något är evigt eller oändligt? finns det tid i oändligheten?)?
Jag minnas att jag undrat det sen meteorregnet för ett år sedan och jag har fortfarande inte hittat något svar.


Nu smyger sveper molnen in över havet så det färgas till en gråbeige massa. Fallen i rymden blir en hemlighet nu. Men jag kan se framför mig hur de faller och faller bakom molnen och att de inte slutar falla förrän alla stjärnor är döda.

Jag cyklar hemåt men min telefon dör och jag cyklar vilse. Jag hittar nya ställen och jag tänker på dig Elise. Ser silverskydd och det är då jag tänker på dig. Att du är här. Eller åtminstone att jag vet var jag har dig och att jag alltid har dig och jag tänker att jag älskar dig för jag inte kan skada dig och för att du är en stjärna en darling en flod i Amerika den minsta floden på min kind när jag gråter för jag avskyr att säga hejdå och den gråten handlar egentligen inte om sorg. Den handlar om något viktigare. Om att skriva de här breven och om den minsta floden i Amerika som mynnar ut i allt som är vi

cosmo silly
silly cosmo
meningen med livet är kärlek